»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och närmade sig dörren.
Men biträdet var där före honom.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala kontant.»
»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här giftbutiken, va?»
»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.
»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i den här butiken.»
Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt avlägsnade sig.
»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»
Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.