MAJUMBA
Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna ödsligheten.
»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste hem.»
»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen penge.»
»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera oss för närvarande.»
Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:
»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och—»
»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»
»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en rad brokiga år ute i världen.
Strand log och tände en Maryland-cigarrett.