»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två, nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar, gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»
»Hut!» sade vi.
»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska, präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna. Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag—good bye, little girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln? Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt—sådana finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där nere—alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man blir van.
Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier, byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.
Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.
Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s. jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka efter mitt bagage.
Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.
Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för att den inte skulle rosta.
Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre. En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.
Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn och febern gjorde kål på honom.