Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par miljarder myggor.
Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag tänkte på skottens avskedsord:
'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig väl med den gamle skojaren Majumba.'
Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades genom hans område till kusten, till och med av de stridbara haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade fetischdyrkarna.
Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans Blanksvarta Majestät in.
På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.
Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.
Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så småningom.
Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av mig—jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor businessman—men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började åter skina.
En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta honom få.