'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för land ni är ifrån.'
'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den innehöll, att jag inte kunde styra mig.
Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna vansinniga av avund om de fått se den.
Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton 'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på svensk julmat'.
Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville associera mig med mindrevärdiga raser.
Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag mycket väl visste att han inte begrep det minsta.
Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita pampen.
Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.
En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin och champagne som en katt lapar mjölk.
Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda tjurögon lika lömskt i alla fall.