»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen går säker, och så rasar sjukdomar där.»
»Hemskt!» instämde Anderstein.
»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.
»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han död.»
»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge sedan herrarna var där?»
»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»
»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»
»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint skött, va?»
En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte ut sig på var sin soffa.
»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation. Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»