Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje försök till dylikt närmande.
Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.
»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i restaurangvagnen och äter frukost.»
Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat, för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.
Anderstein förstod, men visste inte vad.
»Vi gör väl det», svarade han.
»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt och gnuggade händerna.
»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål mat för några kronor, där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti rubel.»
Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem vågade en fråga.
»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»