»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.
»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.
Men Åke grep sin mössa.
»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på il ristorante. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt—en liter O. P. aqvavit.
Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P. lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.
»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.
Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.
»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med, för den hade konduktören redan sett, men pengar—det är inte så angenämt att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.
Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att det varit konduktörsbyte i Bologna.