»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.
Petrus försökte en bluff.
»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.
»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång var rösten skarpare.
»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»
Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och utländskt prat imponerade inte på honom.
»Biglietto, signore!»
Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en förklaring, och han tillgrep svenskan.
»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»
Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för en kamorrist.