»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen.
Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.
Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.
DJURVÄNLIGHET
I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på ett av flaken.
Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans poetiska själ kallade det.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.
En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.
Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot måsen.