Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.
Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit hand om honom.
»Är du skadad?»
Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen mig, ryckte upp sig och svarade:
»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»
Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring mig.
En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.
Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som kunde bli användbara.
Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet, och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför rutan.
Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».