Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur stridens centrum.
Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden, satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.
Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev liggande. Det var också en »knock-out»—min första—och jag kan inte förneka, att det kändes lite underligt.
Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det. mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat—
När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med frikostig hand utdelad »knock-out».
Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden, och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.
Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men ljusare och gladare omgivning.
Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt, plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig med ett bekymrat ansikte.
»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den. Vill du mäka kompani?»
Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet kilade vi i väg.