Dessa två omhuldade Perander som ett barn, klädde av honom, lade honom och gåvo honom konjak att dricka. De gingo till och med så långt, att de inte läto honom dricka ensam.
»Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.»
»Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»
»Jag känner att jag kommer att ligga här i månader», svarade Isidor.
»Tag fram papperen och fyll i anmälningsblanketten.»
»Hur känner du dig nu?» frågade Östkvist.
»Hela underkroppen käns fullkomligt kall och känslolös.»
Östkvist stack sin hand under täcket och kände på sin kamrats ben.
»Jag tycker det käns varmt, jag», sade han.
»Utanpå, ja», svarade Isidor. »Men det käns en köldkänsla inifrån.»
»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han, och Isidor såg irriterad ut.