Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar. Det kändes skönt.
Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.
»Nåå, hur går det?» frågade han.
»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och anhåller att genast bli satt i land.»
Mannen i segelmössan skrattade.
»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»
Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och såg honom kallt i ögonen.
»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i land.»
En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste sig.
»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk ädling ut!»