Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.
»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»
»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»
Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna från riggen av en jakt under segel.
Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform.
»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa.
»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.
»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ ut som om han riktat sig till mig.»
»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp, säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»
Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.