»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna, men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan i plikten.»
»Aj, aj, kommendörkapten!»
Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i plikten, och då fick Olson sin sista order.
»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron
Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»
»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och försvann ur historien.
* * * * *
»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande och slog upp ögonen.
Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte emot, förbryllade honom.
Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut för att promenera.
»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca', och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag tålde», resonerade han.