»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom—hm—Bolschevitch, rysk släkt, som ni förstår.»
Silverbuckla kom i gott humör.
»Verkligen—hupp—roholigt att träffa människor. Förut fahanns här bara boskap, så—hupp—jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade jag lite whisky, så…»
»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch får nog plats i jollen också.»
Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.
När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken, där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja att han ännu levde.
När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin gast.
»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»
»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.
»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när
Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.