Men när Blomgren utfört denna sin hämndeakt, gick han i bävan tills måndagen, och hans dystra aningar gingo särdeles fullkomligt i fullbordan. Kvist skändade honom ohyggligt, och blev så upplivad därav att han kallade till sig hovmästaren och skändade även honom, samt uttryckte sina tankar om hotellet i sin helhet på ett sätt, som i tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.
Blomgren rasade. Han kände sin vanmakt och måste då och då ute i kassan stärka sig med en konjak, och detta gjorde han så grundligt, att han fumlade när han skulle servera desserten.
Kvist upptäckte genast orsaken och kallade ögonblickligen Blomgren »fyllsvin», ett skällsord, som han genom ett beklagligt förbiseende icke förut kommit att använda.
Då kokade Blomgrens blod över.
»Sa du fyllsvin, din lille uppnosige bondfångare», röt han och grep
Kvist i kragen. »Var det fyllsvin du sa? Tag då den här, och den här—»
Och med kraftiga nävar gav han sin ärade gäst den ena sittopp'en efter
den andra, som ögonblickligen besvarades med ränta.
Matsalen kom genast i uppror. Hovmästare och kypare skyndade till och skilde de kämpande åt. Kvist greps av starka händer, tvingades att betala sin förtäring och slungades sedan ut på gatan, och Blomgren följde strax efter.
Men hovmästaren tog chevalereskt hand om Ottilia, hjälpte henne på med ytterkläderna och ringde efter hennes bror, som kunde följa henne hem.
På aftonen ringde källarmästaren på Stadt till kollegan på Stora hotellet och relaterade vad som förefallit.
»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du göra?»
»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan lugnande.