Blomgren kom blek men behärskad fram till bordet och bugade så litet han vågade. Hans blick sökte Ottilias, men fann där ingen sympati, ty det var måndag, och hon älskade Kvist.
»Dålig servering på den här krogen, skall jag säga vaktmästarn», sade Kvist. »Men nu skall ni låta bli att dra benen efter er, annars skall ni få se på annat.»
»Jag—», sade Blomgren.
»Tyst! Svara inte, drummel!» sade Kvist strängt. »Har ni något ätbart på den här syltan? Ta hit några ostron och en hela gula änkan och låt det gå undan.»
Blomgren försvann genom kyparnas dörr och lättade sitt sinne genom att ge smörgåsnissen ett par orrar. Men knappast hade han lämnat sin beställning vid kassan förrän en kamrat anlände med bud till honom:
»Dom knackar på fyran. Det är Kvist på Stora, och han lever som om han ägde stan.»
Blomgren sväljde de vältalighetsblomster, som pockade på att få slippa över hans läppar, och gick in.
»Hörnu vaktmästarn», sade Kvist och pekade på en nästan osynlig fläck på bordduken: »Vad är meningen med att lägga en sån här lortig gammal disktrasa på bordet där en dam skall äta. Tag bort den genast, genast säger jag.»
Det blev en förödmjukelsens eftermiddag för Blomgren. Så hundsvotterad hade han aldrig blivit förr, inte ens av den enklaste nybakade gulasch, och när hans känslor tvingade honom att slå ut en halv såsskål över Kvists smoking, tillkallades hovmästaren och han fick ovett från två håll.
Men nästa torsdag stelnade Kvist av fasa, när Blomgren och Ottilia stego in i Stora Hotellets matsal och slogo sig ned vid hans bord. Han visste vad som komma skulle, och det kom. Den hundsvottering han på måndagen utsatt Blomgren för var ett intet mot vad han nu själv fick genomgå. Och Ottilia tyckte tydligen att det hela var roligt, ty ju djupare Kvists förnedring blev, desto gladare skrattade hon. Det var ju torsdag, Blomgrens dag.