»Vad nu då?» sade doktorn. »Kan ni röra er. Det var ju roligt. Det är massagen, som verkar, den sätter blodet i omlopp, ser ni. Vi kanske borde ta litet till?»
»Nej, tack», sade Isidor. »Det här räcker fullkomligt. Tack så mycket för hjälpen, doktorn, nu måste jag skynda mig tillbaka till butiken.»
»Tjugu kronor kostar besöket», sade doktorn. »Och får ni återfall, så tar vi behandlingen nummer två.»
Isidor har aldrig fått återfall.
VÄGEN TILL ENA PIGO
Kyparen på stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och kyparen på Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson. Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en tragedi, må vara vars och ens ensak.
Ottilia Johansson älskade både Kvist och Blomgren, den förre om måndagarna, när han var ledig, den senare om torsdagarna som var hans ledighetsdag. Dessemellan ägnade hon sig åt sina övriga beundrare, vilka icke voro fåtaliga, vilket man kan förstå när man vet att Ottilia var en söt flicka och arvinge till minst 20,000 kalla sekiner.
Bland dessa beundrare fanns det dock ingen, som gick upp emot Kvist och Blomgren. Deras elegans, deras världsmannavana och trevliga sätt ställde dem i en klass för sig själva, och om endast en av dem varit med i tävlingen, fanns det intet tvivel om att han blivit segrare på valplatsen. Men nu var det omöjligt för Ottilia att bestämma sig. Hon fick, som sagt, nöja sig med att älska dem växelvis.
Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att djupt förödmjuka rivalen. Nästa måndag steg därför han och Ottilia in i Stadshotellets matsal och slogo sig ned vid ett av Blomgrens bord.
»Kypare!» ropade Kvist myndigt och knackade i bordet. »Förbaskat söl!
Hör hit för katten, vaktmästare!»