»Tror ni?»
»Men de skola misslyckas, ers excellens.»
Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och stoppade pennan i fickan.
Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med gillande.
»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna, vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»
»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order lämna papperen på vår legation i Kristiania.»
Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta sätt som han kommit.
* * * * *
Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.
Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam, som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på herrn mitt emot.