Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.
Till slut lade den unga damen ned boken.
»Min herre…», sade hon.
Min herre svarade med en timmerstock.
»Förlåt, min herre…», sade hon igen.
Samma svar.
Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.
Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog sitt pick och pack och bytte kupé.
Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren, och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn, gick han in och satte sig.
En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.