»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»
Sedan störtade hon iväg.
»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen. Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka, men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.
»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann han dem.
Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften av tobaksrök.
Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev heller kvar.
Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad för tillfället.
»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn över hans uppslitna nervsystem.
Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i
Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även
Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under
upphävande av höga skrik.
Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.