Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.
Hon och Johanna möttes i trappan.
»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»
»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»
Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas prestationer fullkomligt i skuggan.
»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»
Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.
»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka till din Gerda.»
Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda sig i hans famn.
Jag tror vi lämnar henne där.