Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.
Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.
EN BRA MEDICIN
När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk igen. Såvida han inte dör.
Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där går man bara in i en butik och köper en flaska Ku—ri—ko eller Pe—ru—na eller Kill—me—quick eller någon annan av de tusen patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.
För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet jag av egen erfarenhet.
För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.
»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande som vi båda gåvo ut.
»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag. Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska betydligt upprörd.
»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i stället!»