»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»
»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»
Rosenberg blängde ilsket.
»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.
Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig tanke.
»Är det bensin i tanken?» frågade han.
»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter en montör.»
Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet. Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.
På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.
Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av dess ädlare delar ersatts av nya.