Under ekarna vid Minnehaha gingo de röda männen, mätta af blod och fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika skänker af vapen hade de dödade krigarna fått med till de sälla jaktmarkerna, så att de som tappre män och store jägare kunde draga därin.
I Blå Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan, Solhåret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde höfdingens hjärta. Dock var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende på hennes läppar, men väl spår af tårar på hennes kinder. Och i hennes ögon, milda som hjortens, glänste ofta hatet till när blicken riktades på den unge höfdingen. Och Snabba Hinden såg och gladdes, ty hon hatade denna hvita kvinna som tagit hennes plats, men än mera hatade hon höfdingen som förskjutit henne, som dock var den skönaste af stammens kvinnor.
När hon till höfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade han kallt bort henne eller slog henne med käppar, och hennes hat växte sig allt större. Men den hvita flickan var rädd, och vågade af fruktan för sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och han trodde att hon älskade honom, fastän sorgen plågade henne. Och för att ej göra henne ytterligare sorg prydde han ej längre sin hydda och sin gördel med de hvite männens torkade skalper.
På andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit man. Han var en modig man, känd för sin säkra bössa och sin kännedom om helande örter, och han var Dacotas vän. Han hade fällor i floden och å prärien och jagade ostraffadt å Dacotas land ty han helade ofta deras sår och skadade ingen af dem.
Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula träffade sitt mål, och hon ville väcka hans vrede mot Blå Molnet för att få sin hämnd utkräfd.
Den hvite jägarens panna mörknade när han hörde berättelsen om de många skalper af hvita män som krigarna medfört från sitt krigståg, och när hon berättade om den hvita flickan, mörknade han ännu mer. Dock litade han icke på henne, ty han förstod väl, att hon icke kommit till honom för den hvita flickans skull utan för sin egen.
Han förstod hennes mening att väcka hans vrede mot höfdingen så att han skulle döda denne. Då skulle stammens hämnd drabba ej blott honom, utan också den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt skönjde han, att äfven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke så att förstå, som om hon skulle önska hans död, men hon offrade honom gärna om hon därigenom kunde nå kvinnan.
Han lät dock icke henne ana hvad han tänkte, utan sade henne afsked med stor hjärtlighet och lofvade att inom kort besöka lägret. Och hon fäste sina blickar på honom och log, och då han log mot henne tillbaka gick hon nöjd hem, ty hon var skön och trodde att han nu skulle göra allt hon bad honom.
Många dagar dröjde det icke förrän den hvite jägaren besökte Dacotas läger, och han blef mycket väl mottagen af de krigare, som icke voro borta på jakt. Gärna berättade de för honom om sin strid med de hvite männen, och med stolthet visade de för honom de många skalper de tagit, och den hvite jägaren kände vreden stiga inom sig, ty ehuru de röde männen voro hans vänner voro de hvite dock hans bröder, och blod kommer alltid att förblifva tjockare än vatten. Han lät dock intet synas af de tankar han hyste.
Äfven höfdingens hvita brud såg han, och såg hennes ögons tysta bön om hjälp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och skön, och äfven jägaren var ung. När han kom åter till sin hydda var hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos höfdingens hvita brud. Hennes stora, bedjande ögon hade brännt sig fast i hans själ, och han såg dem alltid framför sig.