Blå Molnet släckte sin blodtörst, nya skalper hängde vid hans gördel, och hans tomahawk dröp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro dödade, alla, alla, män, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rönt stor ära. Väl hade de hvite försvarat sig som män och många af hans tappre hade stupat, men för dem, som fallit i striden, skulle fester hållas och stammens kvinnor skulle klaga högt till deras ära.
Krigarna undersökte nu vagnarna för att taga, hvad för dem kunde vara af värde, och de funno där filtar, bössor och yxor. Men där funnos också många af de redskap med hvilka blekansiktena gräfde i jorden, och som de röde krigarna föraktade, och de försmådde att taga dem.
Men från de krigare, som undersökte den största vagnen, kom ett högt rop, och höfdingen skyndade dit. Längst inne under tältet låg en hvit kvinna, som det tycktes, död. Men från hennes hufvud flöt ett svall af lockar, ringlande ned öfver den hvita halsen och glänsande som flytande guld.
Den unge höfdingen böjde sig ned, och han såg att hon andades, den hvita strupen höjdes och sänktes nästan omärkligt. Hon var icke död, endast medvetslös. Det kom en glimt af lystnad i hans ögon när han såg det rika hårets bucklor och hans högra hand sökte skalperknifven. Präktigare skalp skulle ingen i Dacotas land äga, den var värdig att pryda en höfdings hydda.
Men när vänstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som en orm kring hans ena kopparröda finger. Med ett förskräckt rop ryckte han handen tillbaka och skalperknifven föll från hans hand, fastnande mellan vagnsgolfvets plankor.
Samtidigt öppnade den hvita flickan ögonen och mötte Blå Molnets blick. Den unge höfdingen stod stilla. Aldrig förr hade han sett sådana ögon. De voro blå som präriens vårhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas mörka vatten.
Ett andedrag möttes deras blickar, så kom verkligheten åter till henne, hennes ögon vidgades af fasa, och med ett skri sjönk hon åter in i medvetslöshetens barmhärtiga famn.
Men i Blå Molnets inre vaknade en känsla, en vekhet icke värdig en krigare af Dacotas stam, sådan som fordom tog honom under sommarens röda kvällar. I hans öron ljödo Minnehahas glittrande löje och han mindes de blå dagrarna öfver »Vattnens faders» blanka yta.
Och han svepte sin röda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp på sin mustang och red, följd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot sin stams hyddor.