Försiktigt redo krigarna framåt, följande sänkorna mellan präriens vågor, och deras mustangers näsborrar voro ombundna, så att icke lukten af de hvite männens hästar, som af vinden fördes till dem, skulle komma djuren att gnägga.
Med stor försiktighet förde Blå Molnet sina män öfver den ljusnande prärien, tills det icke längre var möjligt att utan upptäckt rida vidare. Då inkallades äfven spejarna, och när alla de tappre samlats, lyfte den unge höfdingen sina vapen högt öfver sitt hufvud.
Detta var anfallstecknet. Dacotas hälar trycktes in i de vilda hästarnas sidor, och frustande rusade djuren framåt. Så höjde Blå Molnet åter sina vapen öfver hufvudet, och Dacotas’ gälla stridsrop rullade ut ur hundra strupar.
Som en stormil föllo de vildt framsprängande ryttarna öfver emigranternas läger. Väl hunno de hvita männen upp, men innan första skottet brann från deras långa bössor, voro de röde endast ett par hundra alnar från vagnborgen.
Men då möttes de af en vägg af eld, och de dödsbringande kulorna sände många krigare till Manito. Åter talade de hvita männens bössor, och åter föllo många af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de öfrigas vilda anlopp.
Ännu en salfva hunno de hvite sända in i den krigsmålade hopen, men nu voro äfven krigarna nästan framme vid vagnborgen, och gingo med ännu ett blodkylande stridsrop till anfall mot denna.
Trots öfvermakten värjde de hvite männen sig med förtviflans tapperhet. De resliga, ljusa jättarna grepo sina bössor vid piporna, och mången indiansk skalle krossades vid försöken att äntra öfver och mellan vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde också sitt arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dömd till undergång.
Blå Molnet kämpade främst bland sina tappre och gjorde gång på gång försök att tränga in i vagnborgen, men hvarje gång kastades han blödande tillbaka. Många af hans bästa kämpar hade stupat och när ett kolfslag träffade hans vänstra skuldra och slog honom till marken, upptändes han af vrede.
Med ett genomträngande skri kastade han sig kattvigt upp på en af vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga bräckte pannbenet på den närmaste hvite, några af hans krigare följde honom, och utstötande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites vagnborg.
Väl sjöngo bössorna dödssång för några af dem och bösskolfvarnas slag krossade andras hufvuden som äggskal, men nya ersatte ständigt de fallna. På alla håll klättrade rödskinn öfver vagnarna eller hoppade mellan dem, och nu var ingen där för att hindra dem. Striden hade blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och föllo, skalperknifvarna blänkte, indianernas vilda skrän och de sårades jämmerrop steg som en djäfvulsk kör mot himmelen.