Så hörde hon också hur en natt ugglan tre gånger tjöt utanför lägret, och hon smög, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot höfdingens. Dold bakom träden såg hon där, hur den hvita flickan smög ut ur höfdingens wigwam, och möttes af den hvite jägaren, hon såg dem smyga bort mellan stammarna, tyst och spårlöst som nattens vind, och hörde sedan, med örat mot marken, mustangernas galopp bortdö i öster.
Länge låg hon så lyssnande, långt sedan ljudet försvunnit, och hennes själ var fylld af en omätlig glädje.
Först när så lång tid förflutit, att de flyende borde ha hunnit passera floden och vara ett godt stycke väg på andra sidan, reste hon sig från marken och gick fram till höfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon undan hjortskinnet, som stängde öppningen, och ropade högt hans namn.
Men ingen rörde sig. Då gick Snabba Hinden in i hyddan för att se hvad som händt, ty hon visste, att höfdingen hvilade där.
Blå Molnet låg på en hög af skinn och en hjorthud var vårdslöst kastad öfver honom. Hans bröst häfdes af tunga andetag och öfver hans näsa och mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedöfvande doft. Den örtakunnige hvite jägaren hade gjort sin sak väl.
Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i ett kärl.
Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den hvita flickan.
Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.
Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den mjuka marken.
Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga. I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver dess rygg, och red i galopp bort mot öster.