Strax nedom det stora fallet — som nu kallas St. Anthony — sam hans häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite jägarens hus.
Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta, och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster, och han följde dem ridande i galopp.
Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.
Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres vink.
Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot de brännande solstrålarna. Ett stycke från henne satt jägaren på huk med bössan öfver knäna, men äfven för honom hade middagshettan blifvit för stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot bröstet, som om Dacotas höfding och stam varit minst tusen mil därifrån.
Ljudlöst smög Blå Molnet framåt. Som en orm gled han genom det höga gräset och hans svarta pärlögon voro riktade mot den hvite jägarens hufvud.
Snart var han nära nog. Han reste sig upprätt och drog tomahawken ur gördeln. En sekund måttade han, så hven vapnet genom luften och den tunna klingan bet djupt i jägarens hjässa.
Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt försök att lyfta hufvudet, sjönk sedan åter tillsamman och gled sakta omkull på gräset.
Den unge höfdingen böjde sig, och hans blick veknade när han lade handen på den hvita flickans axel. Hon rörde sig i sömnen, vaknade, lyfte hatten från ansiktet och slog upp ögonen. Men när hennes blick mötte höfdingens, ropade hon till af förskräckelse och sprang upp.
Blå Molnet böjde sig framför henne, och bjöd henne bestiga hans häst, som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rörde sig icke, och hennes blick irrade vildt sökande omkring, tills hon fick se jägarens döda kropp. Då gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom, kastade sig högt gråtande på marken och betäckte hans kallnande ansikte med kyssar.