Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med. Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims hem.
Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och sexskjutare.
Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med sin barndomsvän Alligator-Bob.
FOR CONGRESS
Kampanjen för de stora novembervalen var i full gång i Harristown, politik var samtalsämnet för dagen, politiska motståndare idkade umgänge å bakgårdar och andra rymliga platser, och öfver staden låg en air af hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade läkare och apotekare säsong, och ej heller begrafningsentreprenören hade anledning att klaga öfver stagnation i affärerna, ty en del Harristownbor voro verkligen enfaldiga nog att inte gå ur vägen, när en blybit kom farande genom atmosfären.
Större delen af Harristowns befolkning var delad i två partier, republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jämförelsevis neutral sektion, och det var denna de andra arbetade på att fånga. Till den ändan hade republikanerna, hvilka arbetade på att återinsätta den gamle kongressmannen Smiles på sin plats, utlyst ett möte, där Smiles skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske kandidaten, öfverste Baylie, att slå Smiles på fingrarna, om han kunde.
Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan de båda kandidaterna för att sedan ena sig om »the best man», men sedan Smiles fått veta, att Baylie vägde 20 kilo mera än han själf, fann han detta förfarande oparlamentariskt och förfäktade ifrigt den åsikten, att de båda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhålla sina resp. förtjänster.
Well! The Harristown Tribune, stadens största, mest spridda och enda tidning, slog på stora trumman och skröt öfver det kommande mötet på ett sätt, som väckte till och med de rätt tränade stadsbornas uppmärksamhet, och när mötet började, voro Harristowns valmän så godt som mangrant församlade.
Den för tillfället hyrda musikkåren spelade ett vackert, ehuru något oredigt musikstycke, hvilket af anföraren med stor energi förklarades vara »Home, sweet home», hvarefter den demokratiske kandidaten — som af artighet tillåtits att först yttra sig, för att Smiles sedan skulle få tillfälle att bevisa att allt han sagt var lögn — steg upp på tribunen, såg sig med värdighet omkring och sade: