— Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarför vi ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver’t inte, säger jag. Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut på bakgårn om en kvart. — Kastar du det där ägget, Johnson, så skjuter jag tvärt. — — Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid på att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag är en ärlig — Johnson, stå inte och måtta, jag råder dig det! — en ärlig demokrat, som inte stjäl och tar mutor som de andra fähundarna. — Vore du inte skyldig mig tjugu dollars, Johnson, så förbaska mig — — — Hva tror ni att Smiles har tjänt sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni förstås, och det är tusan så rätt, men det är inte allt. Det är folkets pengar, medborgare — — —.
Plask!
Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan ögonen, insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.
Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles omväxlande, när han torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg efter krögare Johnson, som erinrat sig, att han stämt möte med en person i andra ändan af staden och skyndsamt gifvit sig af dit.
Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens ordförande steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel, samt anmodade Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en kålrot från ett kålhufvud.
Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke påstå, att de sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök att säga något, steg jublet allt högre, och när han till slut fann det bäst att klifva ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén, och taket lyftes märkbart.
Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf ett tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet home», ehuru nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och när det blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade och sade:
— Harristownbor och verkliga gentlemän! Vi stå nu inför den något egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmän, men ingen kandidat. Ty vi få väl anse, att herrar Baylie och Smiles frånträdt sina kandidaturer. Och detta är kanske mindre förlust, än man är böjd att tro, ty Baylie, fastän han i öfrigt inte har andra fel, än att han är litet opålitlig i kortspel och håller fördömdt usel whisky, har dock ett väl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles däremot är, om man bortser från hans lilla böjelse att tillägna sig nästans lösegendom, en mycket hederlig och präktig karl. Men hans intelligens är icke stor. Hans hjärnsubstans skulle, om den placerades under en fingerborg, känna sig som en kackerlacka i en katedral. Och sådant duger heller inte.
För att nu icke samhället skall bli helt utan representant i kongressen, vill jag uppställa mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas jag, att herrar republikaner och demokrater förena sig med denna fraktion vid det kommande valet. I öfrigt har jag intet att tillägga, utom det att de af herrarna, som ämna rösta på mig, äro välkomna att taga ett glas med mig hos Johnsons snedt öfver gatan.
Bifallet kom alla västerns seismografer att registrera jordbäfning.