För en man med Charleys erkända talang i dylika saker var det en ytterligt enkel sak att bli presenterad för flickan. De blefvo hastigt vänner, och inom en vecka var han hennes slaf.
Men — ty alltid skall det finnas ett »men» — lilla Rose hade äfven en annan slaf, mr Robert Scott, son till en läderhandlare i Chicago, som äfven ägde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne slaf nummer två, som gjorde Charley missnöjd.
Han ansåg sig nämligen ha goda skäl att befara, att denne unge man, på grund af närmare bekantskap och andra orsaker, stod i högre gunst hos Rose än Charley själf, och ett så abnormt sakförhållande var ju inte ämnadt att göra honom belåten med lifvet.
Dessutom var saken särdeles försvårad därigenom, att Charley denna gång beslutat att göra allvar af affären. Efter moget öfvervägande hade han till och med kommit till det resultatet, att han för Rosies skull vore villig att öfverge sin teaterbana, där lagrarna hittills växt så sparsamt, och — ja — att bli järnhandlare, om svärfadern in spe absolut önskade det.
Och så såg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls skulle tagas i anspråk. Han hade ju länge märkt att Rose flirtade alldeles våldsamt med den idioten Scott, och när han därtill betänkte alla andra omständigheter, som stötte till, och som alla voro till den andres förmån — —.
Charley var inte glad! Charley rökte cigaretter!
— Charley!!
Ropet kom nedifrån stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt intresserad. Den rösten kände han endast allt för väl.
— Chaarleey!!!!
Ytterst på bryggan stod en hvitklädd flickfigur och vinkade åt honom med en röd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under ekarna och tyckt att det funnes lämpligare sysselsättningar för en ung man på en sådan härlig dag.