Som en blixt bar Charley i väg nedåt.
— Hallå, Rosie! — ropade han till hälsning, innan han kommit halfvägs och svängde vildt sin panama.
— Charley! Jag har tråkigt! — sade hon kokett, när han hunnit fram. — Du skall ta mig ut i motorbåten!
Charley bugade djupt.
— Med nöje! Är det något annat, som min härskarinna önskar, så öppna endast rosenläpparna!
— Att du inte är dum.
— Omöjligt! Medfödt! Men båten skall vara klar om ett ögonblick.
Några minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant sväng rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara vatten kastades i pärlande kaskader upp framför bogen, och vågsvallet bröt den blanka ytan långt utåt sjön. Charley satt och såg på flickan, och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon var retande vacker när lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet, glänsande som en gloria i solskenet, och de små groparna i kinderna lockade honom. Och ändå kanske aldrig —! Den fördömde slafven nummer två!
Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade en tanke inom honom, en djärf idé. Om han blott vågade —. Ett par sekunder tvekade han. Så ökade han slupens hastighet till den högsta möjliga, aderton knop, och lät ratten snurra.
Motorbåten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framför stäfven rusade den rakt ut mot horisonten.