— Nu går det bra, Charley! — ropade Rosie förtjust, när båten ökade farten. — Så skall det gå.
— Ja, så skall det gå! — svarade Charley lugnt som en man, den där fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.
Rosie hade förtjusande roligt och pratade i ett, medan båten rusade mot norr. Charley, som hastigt öfvervunnit det symptom af nervositet han i början känt, hjälpte efter bästa förmåga till med att hålla målron vid makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten utfärd.
Plötsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var långt aflägsen akteröfver.
— Nej, men Charley, så långt ut vi kommit!
Charley vände sig lugnt om och såg, och hans tänder slöto sig allt fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgörande ögonblick han länge väntat, ändtligen var inne.
— Ja, vi äro rätt långt ut, — bekräftade han.
— Vi måste vända nu.
— Måste? Inte måste man göra en sak, som man inte vill! Jag tycker att vi ha det trefligt här ute på vidden.
— Ja, det förstås. Men hvad tror du att pappa skulle säga, om han visste det här?