— Nej! — kom det kort och bestämdt.
— Hvad menar du? — utropade Rose, hälft skrämd.
— Att jag helt enkelt inte tänker vända. Det finns land på andra sidan också.
— Canada!!
— Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.
Flickan hade sjunkit ned på däcket och stirrade rädd, förvånad, förvirrad, på Charley.
— Men — men det går ju inte för sig! Hvad skall folk säga?
— Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sådant händer ju ofta.
Länge sutto de tysta, medan motorn hostade och båten orubbligt rusade mot norr. Kusten sjönk allt mera borta i aktern.
— Cha-a-arley — kom det till slut darrande, och det var gråt i rösten. — Då kan vi ju aldrig komma hem igen.