— Inga dumheter nu, om jag får be! Förstår du inte, att det alls inte passar sig för oss två att fara ensamma så långt ut?
— Joo då! Det förstår jag visst det.
— Nå, hvarför vänder du inte då, människa?
Charley smålog, lugnt, kallt.
— Hvarför skall man nödvändigt vända? Det finns land på andra sidan sjön också.
— Skämta inte, Charley, utan vänd genast. Se själf! Snart se vi inte land längre.
Och verkligen. Båten hade gått med god fart. Rundt omkring låg horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens allt mer blånande band.
Charley såg beundrande rundt omkring sig och vände sig sedan till flickan:
— Det är storslaget, Rosie!
— Ja, det är det. Men vi få i alla fall vända tillbaka. Vänd nu!