Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.
Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af pojkarna redo åt olika håll.
Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt deras håll.
Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs, medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han nu gjort för rackartyg igen?
Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.
Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en person, som kanske är nervös.
Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de femtonhundra.
Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis hvilade, och de vunno hastigt på honom.
Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill, som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med skjutjärnen färdiga.
Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.