Plötsligt förändrades scenen.
Canale Grande låg trolskt glittrande i månskenet, de höga palatsen reste sig som mörka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastän den egentligen bort vara belägen vid en helt annan kanal.
Fram öfver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af gondolierens åra. Den saktade farten, gled intill ett palats och sammansmälte där med de djupa skuggorna. Då lade gondolieren ned åran, tog i stället upp en mandolin, rikt prydd med inläggningar i guld och pärlemor.
Hans fingrar lekte lätt öfver silversträngarna och fastän intet ljud hördes, kunde den unge köpmannen förstå, att han sjöng en vek, italiensk ballad, där hvarannan rad slutar på ia.
Ett fönster öppnades ljudlöst i palatset, och af en osynlig hand kastades en bukett doftande violer ned till sångaren. Han grep den häftigt, tryckte den lidelsefullt åtta gånger till sina läppar, två gånger till sitt hjärta, och fäste den sedan vid sitt bröst.
Åter tonade sången i den balsamiska natten. Åter smekte sångarens fingrar öfver mandolinens strängar. Åter öppnades fönstret där uppe, och en repstege rullade ned.
Sångaren tryckte händerna mot sitt hjärta spolierande buketten, och klättrade, utan nämnvärd vighet, uppför repstegen.
Ännu en gång förändrades scenen.
Den unge köpmannen befann sig åter i det rum i palatset som han nyss förut besökt, men det var nu svept i skymning. In genom fönstret klättrade sångaren, den sköna kvinnan sprang i hans famn och de sjönko i ett haf af sällhet.
Då gled dörren upp bakom dem, och på tröskeln stod den mörke mannen, kastande djäfvulska blickar på dem båda, alternerande mellan henne och honom. Bleknande af fasa sprungo de båda älskande från hvarandra, hon sjönk darrande ned i sin vanliga fåtölj, och han ställde sig vid fönstret med handen på värjfästet.