EN VENETIANSK TRAGEDI
Den unge köpmannen sjönk trött tillbaka i sin stol, och i samma ögonblick slog mörkret samman omkring honom. I hans öron ljöd ett surr som af jättebin svärmande kring sin kupa, men intet ljud från yttervärlden kom hans trumhinnor att dallra.
En skarp, hvit ljusstråle klöf mörkret, det närvarande sjönk långt, långt bort, och den unge köpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd, tyckte sig känna sin själ förflyttas hundratals mil öfver land och vatten, öfver blänkande floder, mystiskt susande skogar och himmelssträfvande alpspetsar, för att slutligen återvända till jorden i Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra år tillbaka i tiden, till de dagar då kyssen och dolkstöten så ofta följdes åt i palatsen vid lagunernas stränder.
Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring väggarna hängde tunga gobelänger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste cararramarmor. Tillbakalutad i en fåtölj satt en ung, skön, något korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte föll ett svall af kolsvarta lockar och hennes ögon lyste mörka under pannans blekhet som pärlor satta i elfenben.
Kring mun och ögon låg ett drag af stum förtviflan, sådant som man endast ser hos hinden, när den döende sjunker ned för jägarens kula, eller fondmäklaren när Grängesbergarna äro på nedgående.
Framför henne stod en högväxt man, klädd i en svart sammetskappa, som i mjuka veck föll ända ned till fotknölarna. Hans profil var skarpt skuren, örnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga håret räckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.
Med en mjuk, kattlik gest sträckte han ut armen och pekade på henne. En skälfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon sett en råtta.
Intet ljud hördes, men af hans rörelser kunde man förstå, att han utslungade ett isande: »Ha!» på Venezias ädla dialekt.
Gripen af förtviflan reste sig den sköna damen. Med en vild blick åt höger och en ännu vildare åt vänster vacklade hon tre steg fram mot mannen, med båda händerna famlade hon vid sin strupe, vacklade så åter tre steg tillbaka och sjönk viljelös, tillintetgjord ned i fåtöljen.
Den mörke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende spelade kring hans smala läppar. »Ha»! utropade han åter, svepte kappan omkring sig och störtade på dörren, som om han endast haft två minuter på sig för att hinna till tåget.