Men under julveckan föll ingen snö, och som Henry nu var specialist på snöskottning, föll i stället hans inkomstsiffra högst betydligt, — om den nu hade förutsättningar för någon nämnvärd minskning, — och Henrys förhoppningar om ett rikhaltigt julfirande försvunno så småningom i det blå.
När nöden är som störst är också hjälpen, som bekant, närmast, och en vacker dag anlände ett bref till det rum, som Henry, mot löfte om en hyra af fyra dollars i månaden, arrenderade af en barnlös muraränka. Henry mottog det med stor misstänksamhet. Ty när han någon gång fick ett bref, så var det vanligtvis från någon affärsman, som lättsinnigt utlämnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlägg för inköp af papper och frimärke.
Men när han öppnade det, och i dess inre upptäckte en tiodollarssedel, blef han, mot förmodan, alls icke oangenämt berörd, utan greps i stället af en stilla undran om hvem den behjärtade afsändaren månde vara. Och för att stilla denna berättigade nyfikenhet drog han fram kuvertets innehåll i dagsljuset.
Dateringen »Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909» kastade ljus öfver fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla präriehåla, och med gladt hjärta läste han vidare:
»My dear näpju Henry!
Ja supposar att du inte haret för najst down där i Minneapolis så här midt i vintern för ja känner väl till hur njukommare jusa te å ha det. Därför skulle ja lika att ha dej spänna krissmas här hos mig i North Dacota och hopas att du kan få ledit från din jabb om du har nån men de har du väl inte och gå hit upp. Ja sender tio daler till ticket och sånt som du nidar ifall du inte har monni själf och vill ha reda på om du kommer så rita ett letter och säj ifrån så ja får vetat. Om du har jabb och inte kan gå hit utan att losan så stanna och då kan du kipa tiodalern som en krissmaspresent från mig. Ja bor två mil väster om Bransfield. Ja skall mita med buggyn vid tränen när du kommer annars fråga bara efter Nelsons farm.
Your affectjenät uncle
Pit Nelson.»
När Henry läst brefvet utförde han en indiandans af glädje, men stoppade diskret undan sedeln, när den barnlösa muraränkan kom för att se efter om det händt någon olycka eller hvad det var frågan om.
Den dagen kostade Henry på sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte på mången god dag hängifvit sig åt, och rökte en femtoncents cigarr efter maten. Kvällen tillbraktes på Unique-teatern, kostnad 20 cents. Dessutom superade han. Tjugufem cents.
Följden af detta tygellösa lefnadssätt blef, att han, när han tidigt på julmorgonen skulle resa till Bransfield, ägde precis sju dollars och femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Alltså summa en dollar kvar att lefva på under vägen. Det var ju inte fett, men kunde väl räcka när biljetten dock var betald.