Henry satt och halfsof på tåget när det framemot kvällen körde in på en liten station och konduktören skrek »Bransfield». Med ett hopp var han uppe från sätet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare och dagdrifvare, som trängdes på perrongen. Och så ångade tåget bort.
Folket på stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry blef förvånad öfver att farbrodern icke mött som han lofvat, ty ingen häst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty två engelska mil var ju ingen väg, det kunde han gå på ungefär en halftimma.
Men som han varit sparsam under resan, hade han ännu femtio cents kvar, och han beslöt att omsätta dem i föda innan han började sin vandring, ty han var ganska hungrig.
Midt emot stationen låg ett envåningsträruckel, å hvars liberalt tilltagna skylt lästes de stolta orden »Grand Hotell». Henry kände för säkerhets skull efter i fickan att femtiocenten låg säkert kvar, och steg in.
Vestibulen, som äfven var kombineradt café och matsal, var ett stort rum med en disk och två bord utan dukar, allt beläget i bortre ändan af lokalen. Längs väggarna sutto en rad män, som alla kritiskt betraktade nykomlingen, medan de med en ihärdighet, som vore värdig ett bättre ändamål, bespottade den från dem mest aflägsna delen af det sågspånsbeströdda golfvet.
Henry tvekade ett ögonblick, men gaf sig sedan dödsföraktande in i rummet, vigt undvikande de från alla håll flygande tobaksblaskorna, och lyckades verkligen utan olyckshändelse taga sig fram till disken.
Där fanns naturligtvis inte en människa.
Han knackade. Intet synbart resultat.
Han knackade igen, denna gång hårdare och mera energiskt, men lyckades endast i något högre grad uppväcka de öfriga gästernas intresse.
Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt, vårtigt i ansiktet, af stadgad ålder och i all synnerhet ovettigt. Det var en hon.