Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet när de sågo bra eller starka ut, och han använde därför sällsynt utvalda ordalag när han af den ljufva sylfiden begärde en kotlett.
— Det ha vi inte, men en biffstek kan ni få! röt damen. Och är ni inte nöjd med det, så får ni vara utan.
Henry tackade, och gick in på att ta en biff, och hon aflägsnade sig med en blick, som om hans order varit en personlig förolämpning mot henne.
Hade Henry varit arbetslös en längre tid, så ändrades detta förhållande, när han fick biffen, men äfven den måste till slut ge med sig under påverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemödanden, så att den unge mannen till sist lyckades göra slut på den.
När Henry hade ätit frågade han efter vägen till Nelsons farm och fick anvisning åt hvilket håll han skulle gå.
Vinternatten låg blå öfver jorden, stjärnorna gnistrade kallt och snön låg i mjuka slingor öfver rullpräriens stelnade dyning. En bitande, frostig vind blåste Henry i ansiktet när han vandrade sin enformiga väg mot väster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det skulle smaka att inom kort sitta, välkomnad och omhuldad i ett varmt rum hos sin farbror.
Äfven den längsta väg tar dock slut, och Henry anlände så småningom till en farm, den första han träffat på sedan han lämnade staden. Han knackade på, och dörren öppnades af en äldre man med buttert utseende.
— Är det här Nelson bor? frågade Henry.
— Det är det, svarade mannen.
— All right! Jag är hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul. Kom med tåget för en timma se’n. Hvad han skall bli glad när han får se mig!