Och han försökte tränga sig in.
Men mannen stod orubbligt kvar i dörröppningen och betraktade Henry forskande och misstroget.
— Jaså, är det så? svarade han säfligt. Det måtte väl vara något fel med det då. Jag själf är Nelson, och jag har ingen bror och ännu mindre någon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, när jag fick se er.
Henry stirrade förvånad på mannen och sade:
— Well, då har jag väl tagit miste! Vet ni om det bor någon annan Nelson här i närheten af Bransfield.
Mannen log.
— Nej, här bor ingen annan Nelson i närheten. För rästen heter inte stan därborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil längre väster ut.
Och så slogs dörren igen.
Henry stod kvar en stund och betraktade den stängda dörren, se’n vände han sakta och gick, pank och frusen, med långsamma steg tillbaka mot Bransville och det trefliga hotellet.
