SPINDELN
Innan ödet kastade Max O’Rell och John Hunter tillsammans bland Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars färger båda försvarat, den ene som löpare, den andre i roddarlaget, i de årliga idrottstäflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett hvarandra på många år, förrän de händelsevis träffades på ett hotell i Denver.
Då var Max bergsingenjör och skulle för ett stort grufbolags räkning upp i bergsregionerna, för att undersöka ett af bolaget inköpt område, inom hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John, som var en rik man, reste för sitt nöjes och sin hälsas skull.
Det blef ett gladt återseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen från universitetstiden upplifvades, och när tiden till sist kom, att Max måste anträda sin expedition, beslöt John att följa med, i synnerhet som han där uppe i bergstrakternas höga, rena luft nog skulle återvinna sin förlorade hälsa.
Några dagar senare befunno de sig där uppe, och Max grep sig genast an med sitt arbete, undersökte systematiskt bergen och samlade mineralprof ur bäckarna för att sedan kemiskt analysera dem. John, som också var intresserad af mineralogi, hjälpte kamraten och följde med på hans ströftåg, — hvilka ofta sträckte sig långt från lägret — när han hade lust därtill, och var dessemellan hemma i lägret och tjänstgjorde som kock.
Det var högsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjälltopparna glänste som silfver i solen. Från höjderna kunde de båda kamraterna se ned på landet, som suckade under den glödande hettan, men där uppe blef den aldrig intensiv, och de tillbrakte härliga dagar, fjärran från världens flärd och i en natur, som öfverträffade själfva Eden.
Under många veckor voro Max’ undersökningar fruktlösa, berg efter berg, område efter område granskades, massor af mineralprof analyserades, men icke ett spår fann han af ädel metall. Redan började han tvifla på möjligheten att nå något resultat, när han helt oväntadt, på ett område, som han redan i det närmaste genomsökt och var beredd att lämna, lyckades påvisa tydliga om än svaga spår af guld i gruset af en bäck, hvars snabba vatten flöt fram öfver en platå, efter att i brusande kaskader ha kastat sig hufvudstupa utför ett skyhögt fjälls svindlande branter.
Då väcktes intresset på nytt till lif, och tillsammans undersökte Max och John bäckens botten ända fram till bergets fot. Öfverallt samma spår af guld i bottengruset, litet rikare kanske när de kommo närmare berget, men dock i alltför ringa mängd för att det skulle löna sig att söka utvinna det. Men högt däruppe, någonstädes i fjället, fanns ådran, som på något ställe säkerligen gick i dagen hvarvid kvartsen söndersmulades och sköljdes med af det strida vattenflödet.
Nu var det slut på ströftågen för någon tid, och de slogo permanent läger å en glänta i en liten tät skogsdunge, som låg strax bredvid foten af fjället. Från detta läger skulle de sedan noga undersöka berget följande bäckens lopp, och de beräknade, att de på detta sätt rätt snart och med jämförelsevis stor säkerhet skulle finna ådran. Ty att de icke skulle uppge spaningarna förrän de funnit den, var en sak, som de fast beslutat.
John var nu intresserad på fullt allvar, och följde troget sin vän dagarna i ända på de ansträngande klättringarna i berget. Snart sagdt fot för fot undersökte de berget där de gingo fram, knackade med sina hammare prof ur stenen för att sedan krossa och analysera dem om kvällarna. Högre och högre stego de, uppför branta stup och klippor, ofta på platser där rep och alpstafvar måste tillgripas, och icke sällan hände det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett stenblock, medan Max dinglade nedanför och sorgfälligt undersökte ett tvärbrant stup, utför hvilket bäcken kastade sig i en glittrande kaskad.