Icke ett spår af guldförande kvarts stod dock att upptäcka, och John, som icke hade sin väns bulldoggsenergi, började tröttna på leken. Därför föreslog han en kväll, när de sutto med sina pipor vid lägerelden, att de följande dag helt enkelt skulle bestiga berget, följande bäckens fåra. Det funnes ju alltid en möjlighet, att kvartsen på något högre upp beläget ställe så tydligt syntes i dagen, att vidare undersökningar voro öfverflödiga.
Max fann förslaget godt, ock dagen därpå begåfvo de sig af uppåt höjderna. Det var en mödosam klättring. Där de kunde, följde de bäckens lopp men då och då blefvo de af branta stup nödsakade att göra vida omvägar, och när de, efter ett par timmars klättring, påträffade en gräsbevuxen afsats, beslöto de genast att gifva sina uttröttade lemmar litet hvila, och på samma gång smaka på matsäcken.
När piporna kommit i gång, gick Max fram till bäcken, som lustigt porlade fram ett stycke från den plats där de slagit sig ned och tog upp en handfull grus från dess botten. Genom att taga vatten i handen och skaka den, vaskade han bort större delen af gruset och räckte John rästen:
— Se! Guld igen. Ådran ligger tydligen ännu högre upp, och ditt goda förslag har inbesparat åtskilliga dagars arbete.
John lät blicken glida uppför berget där bäckens hvita band drog ett streck mot den mörka stenen.
Plötsligt grep han Max i armen och pekade uppåt.
— Se! utropade han.
— Hvad? Ådran syns väl inte på så långt håll? svarade Max skrattande.
— Afsatsen däruppe!
— Ja ... Hvad är det med den?