— Bäcken kastar sig ned öfver kanten.
— Ja visst! Inte är det så märkvärdigt.
— Men hvad ser du ofvanför afsatsen.
— Ingenting särskildt.
— Nej, just det. Bäcken syns inte mer. Den börjar på afsatsen där uppe!
Max lät blicken glida uppåt. Riktigt. Ofvanför afsatsen syntes ej bäcken mer.
— Men — — men — —, stammade han. Den kan ju inte börja där. Dess källa måste vara vid snögränsen.
— Borde vara, ja. Men som du ser börjar den i alla fall på afsatsen. Och orsaken är just hvad vi nu skola undersöka.
Nu var all trötthet som bortblåst, och med febril ifver klättrade de två kamraterna uppför det besvärliga stycke, som skilde dem från den öfre afsatsen.
Snart stod Max däruppe, och med ett förvånadt utrop började han hala i liflinan för att hjälpa upp kamraten. Framför dem låg mynningen till en djup grotta, och ur dess inre framrusade bäcken, med ett dån, hvilket genom ekot från väggarna lät som ett åskmuller.