— Den här utfärden tycks bli betydligt intressantare än vi tänkt oss, ropade Max, men särdeles profitabel blir den nog inte. Bäcken kommer naturligtvis genom någon spricka i berget från den eviga isen där uppe, och passerar guldådran på sin väg ned. Alltså ligger ådran midt inne i berget någonstädes mellan den där afsatsen och toppen, och under sådana omständigheter är det väl knappast troligt att vi komma att störa dess frid. I hvarje fall skola vi undersöka grottan och se hur långt in den sträcker sig. Om här endast funnes litet ved, så att vi kunde göra facklor!
— Jag har min lilla acetylenlykta i ryggsäcken som vanligt. Det ljuset förslår ju inte mycket, men vi få väl i alla fall nöja oss med den.
— Fram med lyset, min son. Vi få väl titta på insidan vid det ljus vi ha. För rästen har jag ännu litet hopp om att finna ådran där inne.
Med den lilla cykellyktan i handen steg Max först in i grottan och John följde tätt efter. Bottnen var ojämn och beströdd med nedfallna stenar, och de fingo gå försiktigt fram för att icke stupa öfver någon af dessa.
När de kommit några tiotal meter från mynningen, stodo de helt plötsligt framför grottans bortre vägg. Grottan var slut. Och ur en öppning i väggens undre kant brusade bäcken fram, skummande och fräsande som om den nedstörtat från en större höjd.
— Här tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja längre in, så få vi synbarligen använda dynamit.
— Ja. Vi få väl nöja oss med att ha kommit så här långt. Men det bör inte hindra oss att undersöka grottans väggar. Kanske ha vi här det åtrådda mineralet.
Max lyfte lyktan och lät hackan falla mot väggen. Den var hård, solid granit.
— Fordömdt! Guldet finns där uppe i berget.
Han vände sig och lät lyktskenet falla på sidoväggen.