— Samma material. Och med en förargad åtbörd slog han ett hårdt slag med hackan mot stenen.
Med ett utrop lät han hackan sjunka, och båda kamraterna sågo ett ögonblick på hvarandra.
— Ja, ihåligt!
— Tydligen ett nytt galleri af grottan.
Åter lät han hackan tungt falla mot berget, och åter hördes samma ihåliga ljud från bergets inre.
— Det här måste också undersökas, sade han. Att döma af ljudet kan väggen icke vara mera än ett par tum tjock, och det kunna vi med våra hackor snart nog bryta oss genom.
— Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.
Efter att ha ställt lyktan på en sten, så att dess sken föll rakt på berget, började de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna flögo kring hackorna och efter en stund slog Max’ hacka genom väggen. När de väl fått hål gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och snart hade de förstorat det så pass att en arm, kunde stickas in.
Då tog Max lyktan, och lät ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet område, men utanför den darrande ljuskretsen stod mörkret svart som en vägg.